De senaste veckorna har jag känt mig helt inbäddad i dålig energi. Mitt självförtroende har vacklat, människor har behandlat mig tveksamt, jag har saknat motivation och egentligen mest gått runt med en tomhet.
Förra veckan grät jag en skvätt på toaletten på kontoret. Häromdagen gick jag runt och släpade fötterna efter mig. Ingenting har känts roligt, hoppfullt eller bra.
Det här är så typiskt mig egentligen. Jag förstår mer och mer att jag helt verkar sakna mellanlägen i min personlighet. Antingen är jag glad, positiv och njuter av det där lilla goda i vardagen, eller så är jag helt tömd och totalt deppad.
Vanligtvis brukar den här perioden av dipp hålla i sig max några dagar men den här gången har det hängt med i veckor vilket är frustrerande. För mig som ofta är glad blir det här mörka en sådan kontrast till mitt vanliga vardagliga mående.
Jag och Kim brukar fascineras över hur oerhört olika vi är som personer.
Medan jag är som en jojo, eller som han brukar säga ”en heliumiballong som lätt flyger iväg om man inte håller i”, så är han rätt neutral. Hans humör är jämt, hans känslor guppar fram som en söt våg och han är liksom … som han är. (helt underbar enligt sig själv såklart)
Medan jag storgråter till något jag ser på nyheterna, tappar livslusten en vanlig tisdag, blir djupt besviken när folk beter sig sämre än jag trodde och typ ääälskar livet när jag mår bra. Herregud. Det är liksom sällan som jag bara ”är”.
Jag är så uppe i min egen energi, andras energi, min magkänsla, människors beteenden, min egna känslor osv. det kan vara härligt och samtidigt förvirrande och bara väldigt intensivt jämt.
Ja, vet inte riktigt vart jag ville komma med detta. Är det någon som känner igen sig?