Ibland rinner bägaren bara över och allt känns värdelöst. Det var precis det som hände kl. 08.11 idag.
Jag hade klätt mig, ätit frukost och var i princip på väg utanför dörren när det bara brast.
Nej, jag kommer inte iväg till kontoret idag. Pollenchocken tog mig. Jag stannade upp och föll ner i det där svarta hålet med all frustration. Dörren till bitterhet och tycka synd om sig själv öppnades och jag kände bara att nu får det fan räcka.
Är det inte utbrändhet, depression, ångestattacker, skadade armbågar, rehabskit eller ont i halsen så är det pollenchock. Jag är så förbannat trött på att kämpa. Jag försöker göra bra saker, ta hand om mig, balansera, vara rädd om min hälsa, lyssna på min kropp, vara en god medmänniska, rehaba kropp och själ och ändå går det åt helvete.
Ni vet, det var så det kändes.
Ångesten kom, näsan snorade, ögonen kliade … kändes svullna och hela huvudet kändes fyllt av den där trötta bomullskänslan som kommer med pollenallergin.
Jaha. Välkommen onsdag.
Sminkade av mig, klev i träningskläderna och ringde syrran. Nu känns allt lite lättare och bättre och dörren till det där ”tycka synd om mig själv” är stängd för den här gången. Är helt enkelt hemma och kurerar mig idag.
Jobbar hemifrån och vilar.
Det som fascinerar mig mest är hur livet kan svänga från en dag till en annan. Igår kände jag mig stark, glad och rätt jädra go. Idag är känslan av värdelös överhängande.
Livet i ett nötskal.